Att formulera en enkel och slagkraftig påannonsering till ett nyhetsinslag i Sportnytt om 28:e omgången i allsvenskan, kommentera backhoppning i direktsänd tv, eller springa ett marathon. Det är inget man tar sig an hur som helst. Om man inte heter Peter Jonsson, jobbar på SVT sport och har löpning som sitt största intresse.Inne på svts nyhetsredaktion står skrivborden uppställda som små öar ute på ett stort hav. Ovanför öarna hänger det skyltar. Sportdesk står det på en av dom. Där sitter sportankaret Peter Jonsson iklädd en oklanderlig kavaj och en skjorta med översta knappen ledigt uppknäppt i halsen vid sin dator och pratar tyst för sig själv. Han skriver några rader smakar på orden och nickar bekräftande när texten sitter som den ska. Under skrivbordet anar man ett par joggingskor som bryter av mot den övriga klädseln. Har man marathonmannen som alias på Instagram så förpliktigar det.
–För att få ut det mesta av min tid så brukar jag integrera löpningen i pendlandet till och från jobbet. säger Peter som bor i Södertälje och börjar rabbla penteltågsstationer; Huddinge 16 km, Flemmingsberg 19km, Tumba 28 km, Rönninge 33 km. Tidtabellen kommer även den som ett rinnande vatten; Huddinge 02 och 32, Flemmingsberg 05 och 35 så fortsätter det. –Jag springer aldrig hela vägen, men håller jag mig längs pendeltågsspåret så kan dagsform och tiden avgöra vilken typ av träningspass det blir. Antingen kan det bli ett kort och intensivt pass eller också blir det en lång och härlig löptur. Men just nu blir det inte mycket löpning för Peter.–Jag måste tyvärr åka till ortopeden klockan halv tre, säger han ursäktande när vi träffas, jag har fått svar på en magnetröntgen efter en knäoperation. Att vara skadad är inget nytt för Peter som upptäckte att han hade talang för löpning som 12-åring. –Jag följde med en kompis till en orienteringstävling för att titta på. Men när ledaren såg mig undrade han om inte jag också skulle vara med, berättar Peter. Sagt och gjort. Peter som för dagen var iklädd jeans men hade joggingskor på sig ställde upp och gjorsde ett riktigt bra resultat.
–Det var inte på grund av min förmåga att orientera utan enbart på löpstyrka. Men sen den dagen har han fortsatt att springa. Rekordung ställde han upp i tiomila och resultaten i orienteringen var hyggliga men det var att springa snarare än att läsa karta som var det som lockade. Under hela löparkarriären har han lockats av de längre sträckorna och att springa ett marathon var länge en dröm. Första maran lät dock vänta på sig men sen kom idén att springa 42km när han fyllde 42 år. –42 vid 42, som Peter själv uttrycker det. Första maran var Stockholms Marathon som han plågade sig igenom på tiden 3:17 med kramp. En respektingivande debuttid för en vanlig 42-åring, men Peter var inte nöjd. Han hade fått blodad tand och ville göra bättre tider. Det blev fler maror och tiderna blev ständigt bättre, året efter var tiden 2.58. Marathonvärlden växte och New York Marathon var nästa utmaning. Tiden där blev 2:47:29, allt kändes bra. Dagen efter fortsatte Peter att springa. Ner till Centralpark förbi taxibilar, neonkyltar och New York-flanörer.–Jag bara sprang, konstaterar Peter. När han kom hem från USA och var tillbaka på jobbet gick han ner till gymmet på jobbet och ställde sig på löpbandet för att köra intervaller. Något som straffade sig.
–Efter det så satt jag i ett av redigeringsblocken och skulle jobba men kunde inte röra mig. Jag hade sprungit så mycket att jag fick en spricka i höftbenskammen. Jag hade inte förstått hur viktigt det var med vila för att bygga upp mig igen.
Rehabiliteringen blev mödosam, i början var det 5 stycken 1 minutersintervaller som gällde, men snart var Peter ute och sprang långt igen. 2012 sprang han tre 42-kilometerslopp, hans personbästa satte han i Frankfurt vid 48 års ålder. tiden 2:42:29.var kroppen sliten igen. Men jakten på runners high, eneuforisk känsla där man känner sig stark och det bara är lätt att springa, gjorde att Peter fortsatte träna. –Ambitionen gick förbi verkligheten. Jag tränade hårdare än vad kroppen höll för, konstaterar han.Som på beställning kom skadorna. Den här gången var det knät som inte orkade med. Operationer och rehab följde. Men det stoppar inte en Marathonman.
–Nej jag läser forum och pratar med andra löpare i samma situaion om bästa rehabiliteringen. Det är nästan som ett skadekollektiv på olika forum där vi delar med oss av olika erfarenheter. Just nu är det löpning i bassäng som gäller.–Jag har varit och hängt på låset och skrämt upp många vaktmästare vid simhallen, skrattar Peter. Att bara sitta still vid datorn, det är inget för ankaret som sprungit fler 42-kilometerslopp än han själv håller reda på.–Hur många, jag vet inte, men det är över tio iallafall.
Lämna ett svar