Det är fredag morgon den 3 oktober. Nästan tre veckor har gått sedan valet och Sverige är mitt i ett maktskifte. Klockan är 8.30 och över Gamla stan i Stockholm hänger molnen lågt, tunga regndroppar faller ner över kullerstensgränderna som leder fram till Riddarhustorget där jag ska möta Roza Güclü Hedin som är socialdemokratisk riksdagsledamot.
När jag anmäler mig hos vakten möts jag av uppgivenhet, blixten har slagit ut telefonväxeln i huset där Roza har sitt kontor, datorn som registrerar besökare står och startar om och inga förregistreringar har kommit in i besökslistan. Tekniken håller liksom resten av det politiska Sverige andan inför dagens händelser.
Efter en kort väntan kommer Roza ut och presenterar sig med ett fast handlag. Jag hinner tänka att det här är en person som har skakat många händer innan hon bjuder in mig innanför de låsta dörrarna och upp till hennes kontor. På skrivbordet ligger det travar av böcker och bokhyllorna gapar tomma. På bordet vid en liten soffgrupp ligger ett ännu inte upphängt fotografi.
– Jag fick kontoret för en vecka sedan och har inte hunnit komma i ordning, ursäktar sig Roza. Klockan har hunnit bli kvart i nio på morgonen och vi har inte tid att dröja kvar på kontoret utan sätter kurs mot plenisalen där den nyinvalde statsministern Stefan Löfven strax ska läsa upp regeringsförklaringen och inte minst tillkännage sin regering. Vilka som ska få de olika ministerposterna är en väl bevarad hemlighet som bara den absolut innersta kretsen känner till.
– Jag är inte en av de som får veta, säger Roza medan hon hejar på alla hon möter; kollegor, vakter och städare.
Vi kliver in i en hiss tillsammans med en av Rozas partivänner. Jag sträcker fram handen. Vår hisskamrat presenterar sig som Anna Johansson. Vi fortsätter disskusionen kring hur ministerposterna hemlighålls, utan att då veta att personen vi delar hiss med inom en timme ska tillkännages som Sveriges nästa infrastrukturminister. Vid riksdagens plenisal möts vi av ett kaos. Journalister och fotografer trängs för att få bästa positionen när politikerna strömmar till. Vänlighetsfraser växlas, händer skakas och blickar utbyts. Man märker att det är viktiga saker på gång. Ylva Johansson går förbi, någon nickar åt hennes håll och säger med dämpad röst.
– Där har vi nog en blivande minister, så som hon klätt upp sig. En signal ljuder och riksdagsmännen går in till plenisalen. Kvar utanför dörrarna väntar journalisterna och fotograferna tillsammans med livvakter från säpo och tjänstemän. Allas blickar är riktade mot de monitorer där vi ser Stefan Löfven läsa upp sin regeringsförklaring. Stämningen är avvaktande, nästan loj. Men plötsligt ändras stämningen i rummet. Journalisterna greppar sina pennor lite hårdare, tjänstemännens uppmärksamhet skärps. Småpratet som tidigare legat som ett försiktigt sorl avbryts tvärt. Det har blivit dags för tillkännagivandet av ministerposterna. En del namn är väntade andra är lite mer skrällbetonade. När Riksdagledamöterna kommer ut är det blandade känslor. De flesta är glada, andra är bekymmrade. För Roza och de andra ledamöterna från Dalarna är det glada miner. Peter Hultqvist från deras distrikt har blivit vald till Försvarsminister.
– Ju fler vi har närmare makten desto bättre när vi vill ha igenom andra beslut, säger en sprudlande Maria Strömkvist som sitter på den så kallade Dalabänken för Socialdemokraterma till den lokala tidningen som är på plats för att följa händelserna.
Lite vid sidan av pågår det samtal av mer informell natur.
– Jag hade det på känn, han hade nya skor på sig, säger en röst om att Hultqvist blev vald. –Men att inte Veronica Palm fick en post är förvånande, säger en annan, hon som var så uppklädd. Jag var helt säker på det när jag såg henne i morse. För de 113 sociademokratiska ledamöter som inte fått någon ministerpost börjar nu en intensiv period. Det är nu det ska avgöras vilket utskott de ska sitta i. Att Peter Hultqvist blev försvarsminister utesluter försvarsutskottet som ett alternativ för de som kommer från Dalarnas valkrets.
– Vi är så få från vårt distrikt så det känns uteslutet att vi är fler från vårt län i samma utskott, säger Roza Güclü Hedin. Många ledamöter samlas i riksdagens cafeteria och det förs samtal över otaliga kaffekoppar och chokladbollar. Adnan Dibrani ledamot från Halland känner att han inte kan fortsätta i det utskott han tillbringat de senaste fyra åren då ministern som tillträtt där kommer från hans distrikt. Helt plötsligt ser framtiden inte så självklar ut som den gjorde imorse. Roza däremot ser med förhoppning fram mot de kommande fyra åren. –När jag satt inne i plenisalen och hörde Löfven tala om regeringen så kändes det konstigt att det var oss han talade om, men det är riktigt roligt att få börja jobba i regeringsställning. Men känslan är inte odelat positiv.
–Det parlamentariska läget gör samtidigt att det kommer att bli väldigt svårjobbat. Det kommer bli fyra tuffa år, säger Roza innan hon måste springa vidare. Kalendern är fulltecknad. Det ska hittas en passande lägenhet, tas porträttbilder, förhandlas och förberedas fester för de nya ledamöterna. När jag lämnar Riksdagshuset har regnet från morgonen dragit undan. Sverige har fått sin nya regering. För Roza och hennes partikamrater kan arbetet med att styra landet börja. På gatorna hastar människor fram som vilken dag som helst, någon tittar upp mot Lejonbacken utanför slottet och reagerar på alla journalister och fotografer.
–Undrar vad som händer där? Säger en röst bland flanörerna på gatan. Det där är Sveriges nya regering tänker jag och tittar vidare upp mot himlen. Höstsolens strålar tittar fram från en uppklarnande himmel. Det har blivit en vacker oktoberdag. Men ser inte molnen där borta i horisonten lite oroväckande mörka ut ändå?
av: Johan Nordquist
Lämna ett svar