Att vara på ett mästerskap är fantastiskt roligt. Man är med där det händer, man känner stämningen på arenorna under match och man får en personlig bild av hur atleterna reagerar i medvind och i motvind. Österrikes enda NHL-spelare Michael Raffl till exempel. När vi träffade honom efter Österikes skrällvinst mot Schweiz var han sprudlande glad och bjöd på sig själv med svar och analyser av matchen. Efter 6-1 förlusten mot Sverige däremot så var det en helt annan person som stod framför oss. Han började intervjun med att lägga av en lång rap i mikrofonen, muttrade och var mer intresserad av att pilla bort tejpen från sin hockeyklubba än att stå och prata med oss. MEN han stannade och pratade. Till skillnad från det Italienska fotbollslandslaget efter deras 1-0 förlust mot Costa Rica i Brasilien-VM. Då var det en lång rad mörka ansikten som med blanka ögon fästa i golvet skyndade sig igenom den mixade zonen där journalister och spelare möts, utan att stanna någonstans. Det är skillnaden, som jag upplever det, mellan hockeyspelare och fotbollsspelare. I hockey så är media en välkommen och önskad del av cirkusen medan i fotboll så lever spelarna i sin egna lilla värld.
En besviken Raffl
Annars tillbringar man det mesta av sin tid i medicentras. Ett mediacenter är av någon anledning alltid färglösa och helt opersonliga. Att kalla det en kreativ miljö vore som att kalla Sergels torg i Stockholm för en grönskande oas. Det är hit man går för att redigera sina inslag efter att man fått sina intervjuer. Det är här man plockar upp information om var, när och hur. Kanske är det en medveten strategi, genom att depravera mediearbetarnas sinnen från alla kringliggande intryck så går all energi in i jobbet. Det är ju trots allt en jobbresa och ingen nöjestripp…
Min utsikt just nu – observera avsaknaden av takplattor och den sparsmakade färgsättningen
Igår jobbade vi oavbrutet hela dagen. Det var en tidig match som skulle täckas. Synkar (intervjuer på tv-språk) skulle göras och levereras till TV-huset i Stockholm. Mitt i alltihop fick vi reda på att en svensk hade tagit EM-silver i kanot i Tjeckien och att vi skulle möta honom på flygplatsen i Prag. Så direkt efter att vi levererat Hockeymaterialet så kastade vi oss i en Taxi iväg ut mot flygplatsen där vi mötte upp och gjorde en intervju. Jag levererade materielet på stående fot från trottoaren utanför terminalen medan reporter Dusan sprang in och köpte ett par hamburgare som vi slängde i oss i taxin tillbaka in mot stan där vi skulle göra en direktsändning till Sportspegeln kl 19. Så lunchrast är inget man direkt räknar med. Då är räddningen bordet med sötsaker och vatten som finns inne vid presscentrat.
En typisk måltid i brist på lunch. Inte så nyttigt men det håller blodsockret uppe.
Till sist. 76 delningar i skrivande stund på mitt förra inlägg, tyvärr har jag inte fått fart på statistikverktyget på hemsidan så jag har ingen koll på hur många som faktiskt har läst bloggen. Men grymt skoj att så många hittat den och tyckt att den varit värd att dela!
Lämna ett svar