Travemünde-Toscana på cykel. Etapp ett.

Första frågan jag får när jag säger att jag ska cykla till Italien är:
-Varför?
Jag har nog inget bra svar på det. Jag har under dagen idag haft tillfälle att fråga mig själv samma fråga flera gånger. Hade en resfeber jag aldrig tidigare upplevt imorse.
Nu är det dags. Det som tidigare bara varit en idé. Ett monster som bosatt sig i min hjärna och växt sig större och starkare ju mer man tänkt på honom. Men som nu när det äntligen var dags gått och gömt sig och låtsas som om han aldrig funnits där.
Idén föddes i att jag under året som gått jobbat som en galning. Det har varit fotbolls-VM och Poppiuskurs. Bostadsrättsförening som behövt byggas upp från grunden då den bärande medlemmen i styrelsen hastigt gick bort. Det har varit Alpint VM, längd VM, skidskytte VM. Det har varit resor med jobb och privat. Det har gått i ett helt enkelt. Där någonstans började jag känna att jag behöver komma ifrån. Inte åka bort och aktivera mig med en massa härlig dykning utan verkligen komma bort. Tankemonstret att cykla ner till villan jag hyrt med några vänner föddes i den stressen jag haft under året. Du behöver komma ifrån, sa han. Du behöver göra något för dig själv, fortsatte han. Du behöver cykla till Toscana, ropade monstret till slut.
Att planera, att vända och vrida på vad man ska packa. Att titta på en karta och känna att; det där är ju görbart. Det är riktigt roligt. Att prata om det är också skoj. Men vetefan om det kommer vara lika kul om tre dagar. När ryggen värker. Benen bränner. Det är sju dagar kvar på cykeln. Eller också är det precis det. Lika kul. Eller roligare. Det är nog också svaret på frågan -varför?
För att ta reda på hur kul det är. För att komma närmre mina egna tankar och känslor. För att se om det är möjligt. För att se om jag kan.
Känslan när jag cyklade upp för rampen på färjan, mellan lastbilar och MC-knuttar, var iallafall att jag är redo att ge det en ordentlig chans. Jag är inte länge som imorse, rädd. Jag är beredd!