Imorgon blir nog lite av en ödesdag. Har börjat få känningar i ett knä. Har legat på för tunga växlar, och inte blev det bättre av att ett bromsbelägg har legat på och gjort det hela ännu lite tyngre sedan igår. Tyckte det gick trögare än det borde även om dagen började med fyra km rakt uppför. Så jag stannade och konstaterade att jag funnit anledningen till att jag inte rullade som jag borde utför igår. Efter att ha fixat bromsarna så tog jag det rätt lugnt resten av dagen. Landade i Arnstadt efter att ha cyklat 117 km.
Tog det här som lite av en vilodag. Hur sjutton man kan vila när man cyklar nästan tolv mil på en dag. Innan den här trippen hade jag tyckt att det lät helt vansinnigt. Men jag har låtit allt få ta tid och så har jag legat på lättare växlar än jag brukar. Jag la all distanshets åt sidan och lät cykeln och miljön sätta tempot.
Då släppte det ganska snart men sen kom det tillbaka mot slutet av dagen. Så jag vågade inte pusha längre. Att Arnstad är en riktigt trevlig stad att turista i gör inte saken sämre. Kom fram ett par timmar tidigare än jag brukar och har kunnat ta en lång promenad och titta på staden där Johann Sebastian Bach hade sin första anställning.
Men att efter att ha cyklat 45 mil på tre dagar och ändå ligga nästan 5 mil efter plan känns lite knäckande. Jag kommer nog att ta det lugnt imorgon också och känna hur knät svarar på lite vila och voltaren. Ger det inte med sig så blir det nog tåg en bit. ”Att ge upp är ingen förlust, men att inte försöka är det” citat av mig.
För övrigt åt jag resans godaste schnitzel idag. 3:50 euro i en inrökt dunkel öst-restaurang. Prisvärt. 
Lämna ett svar