Ödesdagen framskjuten på obestämd framtid. Jag började dagen idag med en benhård övertygelse att jag skulle ta ett par dagar ”transportcykling” i makligt tempo fram till närmaste tätort. Därifrån ta tåget (Tyskland är nog ett av världens cykelvänligaste länder, cykel på tåg -javisst, tio mil sammanhängande, väl utmärkt, cykelväg -check, bilister som visar cyklister hänsyn -jajemän! Där har vi att lära) till Verona och njuta av lite skön cykling där i en vecka. Ett lugnt tempo ner till Toscana.
Klev på cykeln i Arnstadt med hårt lindat knä, klockan var 9, en timme senare än vad jag sagt ska vara starttid på mina cykeldagar.
Efter 500 meter började det. Jag kom på att jag nog skulle justera sadeln. 200 meter senare kom jag på att clipsen på vänsterskon skulle nog flyttas lite för att få bättre avlastning på knät. Efter 500 meter till så justerade jag tillbaka sadeln en aning. Omotiverad eftersom jag inte längre skulle cykla hela vägen. Men efter ett tag tog det ändå lite fart. Såg rådjur, harar, en överkörd mullvad som jag tog en bild på, en räv som sprang vid min sida i ett par hundra meter. Tankarna for iväg till annat. Trampade till staden Ilmenau, där Göthe en gång huserat. Stannade på en mack och köpte olja till cykeln och smorde upp den, lika bra att den mår bra iaf. Sen började det. 12% lutning. Höjdmeter efter höjdmeter. Under tiden som oljan som jag rikligt sörjde i cykeln med rann ut på bromsskivorna och började göra bromsarna mer och mer odugliga. Vid 600 möh började jag bli lite orolig för hur det skulle bli när det börjar gå utför. Jag stannar på en mack för att köpa avfettningsmedel. Men då jag inte vet vad avfettningsmedel heter och allt som såg ut som något liknande var svindyrt tänkte jag att sprit, det blir bra det. Så sagt och gjort jag köpte en kvarting renat för 3,5 euro gick ut till cykeln och började hälla på spriten. Som trasa fick ett par moderat använda kalsonger fungera. Undrar just vad dom som stod och tankade tänkte, när en cyklist kommer ut från en mack med en flaska sprit och drar fram ett par skitiga kallingar ur packningen.
Bra blev det iaf. Bromsarna blev som nya och klättringen kunde fortsätta. Som mest var jag uppe på 900 meter idag. Det kändes.
Just som jag passerat krönet (det första av flera skulle det visa sig) så dök det upp en jaktstuga samt restaurang mitt i skogen. Min första tanke var att blåsa förbi just som man fått upp farten. Men så såg jag i ögonvrån att dom has ’Frisher deutcher spargel’ och jag slog på bromsarna. Jag var på en kurs i säkerhet som SVT anordnade precis innan jag kom hit, och där fick vi lära oss att i konfliktsituationer måste man kunna göra ett omtag på sina planer. Och min konflikt låg just nu mellan mat och fart. Men jag har sett fram emot sparris sen jag kom hit och har inte kommit till en restaurang som serverat det ännu. Så trots att det var lite för tidigt för mat och att farten just byggts upp så vann sparrisen en knockoutseger.
När jag satt där och åt den godaste sparrisen någonsin, med hollandaise och potatis så funderade jag vidare på det där med omtag. Tänkte att min plan att ta tåget kändes helt rätt och att en ny plan med nya föresatser inte nödvändigtvis är fel. Kanske tom bättre. Mer tid till att sitta ner på ställen som det här. Mer tid till att se var jag är. Även om jag ser mer varje dag under resans gång än vad en genomsnittlig svensk gör på en veckas charter till Teneriffa.
Nerför gick det undan. Om benen hade fått jobba uppåt så fick bromsarna jobba nu.
Nerför traktorstigar och ut på asfalterade serpentinvägar i 45-50 knyck. Adrenalinet och endorfinerna pumpade.
Sen hände något konstigt. Nere på vanliga vägarna sen var det som om cykeln accelererade av sig själv. Det var nästan läskigt. Jag behövde inte ens ta i och cykeln for iväg. Slakmotorna som tidigare varit grymma var skrattretande. En brantare uppförsbacke var ett par lättare växlar och några pedaltag senare besegrad. Kroppen formligen osade av energi. Knäet fanns där i bakgrunden och gjorde sig påminnt när växlarna blev för tunga men i övrigt så var det så jäkla kul att cykla. Regnet som började falla gjorde det hela än mer utmanande och därmed roligare.
Så nu ligger jag här i Coburg 9 mil och X antal höjdmeter i benen och är inte alls så övertygad om att jag ska kasta in handduken.
Imorgon blir lite av en ödesdag tror jag:)
Lämna ett svar