Jag skulle bara kissa – gissa vad som hände sen

Jaha. Om man ska se något positivt i det hela behöver jag inte leta efter någonstans att sova inatt. Och så får jag tid till att läsa boken jag har med mig.
Blev biten av en ”kreuzotter” enligt en joggare jag pratade med fanns det rikligt av av dom lokalt precis där jag stannat för att kissa. Jag såg den aldrig då gräset var rätt högt där. Tänkte först att det var en brännässla som jag bränt mig på. Men när jag satte mig på cykeln fick jag känslan av att det var något annat. Så jag kollade lite noggrannare och där var två små parallella blodsdroppar.

Vampyrer uteslöt jag då jag inte är i Transsylvanien. Joggaren sa vidare att deb var ”Ganz giftich”. På tyska låter allt så mycket farligare. Språket bjuder lixom in till farligheter. Känn på det ”ein kreuzotter – ganz giftich” jaha tänkte jag och satte av mot närmsta sjukhus.
Väl där blev jag först inte trodd av sköterskorna. ”Vi har inga ormar här” sa dom. Fast på tyska. Sen tittade en läkare in och sa att jovisst har dom kreuzotters här. Kreuzottern växte sig större och farligare ju fler gånger jag hörde namnet yttrades. Han ringde till universitetssjukhuset i München och talade med en proffesor Schmidt som sa att kreuzotters minsann var riktigt farliga. Det fanns motgift men bara i München så jag skulle absolut stanna 24 timmar för observation och om symptom visade sig skulle jag bli skjutsad dit. Så här ligger jag nu. På ett sjukhus i schwabach och får inte cykla någonstans. När diagnosen var ställd kom en sköterska och bestämt tryckte hon ner mig i en rullstol för färd till mitt rum och förklarade att jag ska tillbringa natten här. Så från att ha cyklat över tio mil om dagen fick jag nu inte ens gå femhundra meter i sjukhuskorridorerna.
Har aldrig varit inlagd på sjukhus förut så jag vet inte hur det ska fungera men om jag blir det igen hoppas jag att det är som här. Från det att jag kom till receptionen tog det inte mer än fem minuter förän jag satt på ett rum med en läkare. Inom en timme hade jag ett eget rum, blodprov var tagna. Efter tio minuter på rummet kom en varm minestronesoppa in om jag var hungrig. En timme senare serverades the.
Googlade precis kreuzotter för att se vad det var för monster som bitit mig. En vanlig hederlig huggorm visade det sig. ’En huggorm. Den är ganska giftig’ låter lite snällare på svenska. Jag hade nog inte lagt in mig på sjukhus där hemma. Men det är väl bra att vara nära läkare och inte befinna sig mitt ute på en skogsväg om symptom skulle uppstå. Men det tidsplanen blev iom detta definitivt skjuten i sank. Så nu har jag två alternativ.
1: ta mig ca 18 mil till München och hoppa på ett tåg till verona, sen cykla resterande 30 mil genom Italien.
2: cykla så långt jag hinner sen ta ett tåg sista biten.
Det som lockar med sista alternativet är att jag ändå får ta mig an Alperna. Det som lockar med det första är att jag slipper ta mig an alperna. Nåväl. Jag har lite tid att tänka på det.
Som ni hör så är det ingen fara med mig. Jag mår prima. Är lite frustrerad över att inte få cykla. Lite uttråkad av att titta på ett tak. Vill ha fartvind i håret och fantastiska miljöer runt mig. Nåväl. ’Bättre biten av en orm Nürmberg än i Amazonas.” Gammalt djngelordspråk.