Jaha. Då sitter man på ett tåg och skriver.
Många tankar kring det men jag är helt ok med att hoppa över alperna. Inte för att jag inte tror att jag skulle klara det. Kroppen känns starkare än på länge. Krämpor jag haft under året är som bortblåsta. Jag är vig. Når utan problem ner till tårna med raka ben. I vanliga fall når jag strax under knäskålarna innan det börjar streta emot. Axlar, rygg och nacke i topptrim. Lite trött i benen men inget som stör.
Nej anledningen är att syftet med den här resan var i första hand att ta mig till Chianti för att umgås med mina vänner. På lördag ska vi alla mötas och ha en trevlig vecka tillsammans. Att jag har distansen i kroppen har jag fått bevisat för mig själv. Men jag har också insett att jag inte gör det här för att stressa. Hela tanken med att sätta sig på cykeln var ju att komma bort från stress. Tappet med det krånglande knät i början innan jag fick ordning på inställningarna på cykeln och, framför allt, ett och ett halvt dygn som föll bort med ormbettet gjorde det hela ohållbart. Jag kan känna en viss bitterhet över att inte få cykla över landsgränserna men bitterheten ligger främst i att jag planerat för tight. Inte i att jag tog beslutet att åka tåg.
Jag har ändå fått vara med om så mycket hittills och ser fram emot mer. Jag har ju trots allt fyra dagars cykling att se fram emot i Italien. Lite kortare distanser lite mer pasta. Kanske cyklar jag upp till Gardasjön. Och tar en sväng runt där. Får se hur jag känner imorgon.
Trots att jag på kartan kommit halvvägs så har jag avverkat 92 mil hittills. Tanken var att jag skulle totalt cykla 140. Så någonstans har verkligheten och google maps haft olika syn på sträckan. Kommer förmodligen landa på 125 mil när jag är framme vilket ändå inte är så illa pinkat.
Egentligen tog jag beslutet redan igår. Jag kom till en korsning där jag hade att välja mellan höger och vänster. Till vänster bar det av mot München och till höger ner mot alperna. Där stannade jag klev av cykeln och satte mig på asfalten och stirrade ut i luften i säker tio minuter. Försökte hitta magkänslan. Pratade med en annan ensamcyklist som bodde vid alperna som trodde det skulle ta fyra dagar att korsa. Det avgjorde saken. Ingen mer stress. Ska jag cykla totalt ca 5000 höjdmeter vill jag göra det i ett tempo som jag bestämmer själv.
Jag svängde vänster. Det vägvalet förde mig i hällande regn förbi Dachau, ett koncentrationsläger från andra världskriget. Jag har varit där tidigare men jag kände att jag ville uppleva det igen. Jag hade glömt bort hur stort det var. En enorm plats med baracker för de intagna. Ändå var Dachau ett av de mindre lägren. Svårt att sätta sig in i de grymheter som pågick där. En plats dit människor fördes för att förnedras och dö. För att dom var annorlunda. Religiöst, funktionsmässigt eller bara för att dom hade avvikande åsikter. Tid för eftertanke.
Idag har varit en dag som jag tillbringat inne i München. Fy fan. Jag gillar ju München egentligen. Har varit där två gånger tidigare och det är en trevlig stad. Men det var just det. En stad. Så mycket ljud, så mycket människor och så mycket kommers. Folk som vill att man ska köpa helt onödiga saker. Allt jag behöver just nu går ner i ett par cykelväskor. Varför ska jag behöva designvaser, ölstop eller nya skor?
Borta från civilisationen i sju dagar sen är man redo att bli eremit. Fast ge mig två dagar så är jag inne i stadstempot igen.
Nåväl. Ser verkligen fram emot att sitta på cykeln imorgon igen. Ska bli intressant att se hur de italienska vägarna är att cykla på.
En annan sak jag lärde mig igår var att cykla med stängd mun. Kräkreflexen som uppstår när man andas in en svärm småflugor när man cyklar är inte rolig i 30km/h. Men det går att kräkas lite även i de hastigheterna.
Edit: framme i Verona nu. Efter att ha åkt tåget i princip den sträcka jag tänkt cykla är jag mer övertygad om att jag tog rätt beslut. Brennerpasset och vägarna dit var gråa tråkiga motorvägar. Ingen alp-romantik där inte. Får komma tillbaka och göra en riktig alptur någon annan gång. Verona däremot verkar hittills vara en superfin stad.
Från och med nu är det jag som är turisten på cykel och inte cyklisten på turen. Basta! Ca 35 mil fincykling kvar innan helgen. Gött!
Lämna ett svar