Målet!

Nog finns det mål och mening i vår färd
Men det är vägen som är mödan värd.

Skulle inte säga att det är ett antiklimax att ha nått sitt mål. Tvärtom, nu börjar en ny semester tillsammans med nära och kära, med god mat och goda viner. Nya upplevelser helt enkelt. Men medan jag sitter och väntar på att de andra ska komma så är känslan att alla trumpeter och fanfarer som skulle högtidlighålla anländandet till villan i själva verket har spelat hela tiden. Musiken har kommit från fåglarna i träden. Från grävlingen som attackerade mig i diket. Från blommornas färger. Det har spelats i dur, som när jag legat och trampat på 100-tals kilometer bilfri cykelväg i Tyskland eller när man fått stanna upp och beundra utsikten på krönet av ett berg. Å så har det spelats i Moll, som dygnet på sjukhuset utanför Nürnberg. Men det är ju dynamiken i kompositionen som gör den njutningsbar och intressant.
Svårt att ha perspektiv redan nu på vad man gjort. 1210 kilometer gen Tyskland och Italien. Två bergskedjor passerade. Thüringer wald i Tyskland och Appenninerna i Italien. Hade bävat för alperna som jag dessvärre inte fick sätta tänderna i. Men fick mitt lystmäte tillgodosett vad gäller höjdmeter ändå.
Inser att jag varit extremt dåligt förberedd inför den här resan. Att göra en rutt är inte bara att sätta sig med ’google maps’ och kolla avstånd mellan städer. Det är så mycket mer. Topografi till exempel. En mil kan gå på 20 minuter eller på 70 minuter. Att bara ligga och rulla med vinden i ryggen och snitslade cykelbanor är inga problem men rätt som det är så kommer ett berg man inte räknat med. Det där man sett på kartan som en liten höjdskillnad var 1100 meters stigning. Över en kilometer rakt upp i luften. Det tar på krafterna. Utrustningen har det dock inte varit något fel på. Där har jag gjort min läxa. Tält, liggunderlag, cykel, kläder (undantaget tvål) har varit toppen.
Cykeln som tappert har stått ut med mig hela resan kommer dock behöva en översyn när vi kommer hem. Bromsarna sjunger på sista versen. Däcken som var sprillans nya när resan började är totalt blankslitna. Kedjan rosslar. Men den håller ihop. Och för er som följde min cykeltur till Dalarna förra året då jag hade 5 punkteringar på 25 mil. Så kan jag säga att hittills har jag haft noll (0!) punkor den här resan.

Så till dagen. Det som skulle bli en skön tur de sista 2,5 milen blev den mest strapatsrika turen hittills. Som ett kärleksfullt litet avskeds-skoj skickade google ut mig mitt i en skog. Där stigarna blev mindre och mindre för att till slut försvinna helt. vid konsultation av appen så fick jag bara en oförstående vit fläck till svar. Som att appen sa: vad ska du här ute och göra? Svårt att säga till en app att: det var ju du som sa att vi skulle svänga vänster, dumjävel!
Fick lägga allt vad navigationsprogram åt sidan och börja navigera efter solen istället. Här och var gick det att urskilja en stig. Någonstans hörde jag en väg. Under stock och över sten gick färden. Svettig, men trots detta, vid gott mod kom jag till slut ut på en åker och kunder börja om utan hjälp av google. Till saken hör att vid det här laget så blir jag inte längre upprörd av en sån felnavigering. Istället tänker jag att här är det nog inte många turister som varit. Det här är Toscana på riktigt. Toscanska myggbett och toscanska törnen. Inte vad jag tänkt mig men -bring it on!

35 kilometer blev dagens etapp. Och med det så parkerar jag cykeln på obestämd framtid.

Resan i siffror:
Totalt 121 mil.
Planerat 140 mil.
Nätter i tält 4
Nätter på sjukhus 1
Antal bananer: 36
Antal antal punkteringar 0
Antal psykbryt 0
Högsta punkt 1150 möh
Högsta hastighet 55 km/h
Lägsta hastighet 3 km/h
Brantaste lutning 12 grader.
Antal snitslar: 5
Antal sparrisar: oräkneligt.
Antal pizzor 3
Liter vatten 48 (typ)
Liter sportdryck 0 (för sött)
Liter öl: 6
Oförglömliga minnen: obegränsat antal!