Ni hao.

Skulle börja skriva om hur det är att jobba med ett friidrotts-VM i Peking. Öppnade anteckningar i paddan och hittade den här listan.

Ring Åsberg
Tvätta kl 13
Cykelvasan?
Present t Anders
Försäkringskassan
Städa

På ett sätt ändå en bra start på hur en frilansares liv ser ut. Sjukt nöjd med att konstatera att jag han med allt förutom att städningen kanske hade mer att önska.

Bloggandet har varit på sparlåga ett tag men nu när jag åter befinner mig i händelsernas centrum, kan jag inte låta bli att börja skriva igen. Problemet är bara att ett mästerskap i Peking är så sjukt att jag skulle kunna skriva ett blogginlägg i halvtimmen. Just nu är jag fortfarande inte helt i fas.

Vi anlände igår och fick en busstur från flygplatsen med en överentusiastisk guide som jublade över det fina vädret och de vackra pojkar och flickor hon hade fått på just sin buss. Vädret ja… Smogen har legat tät över Peking den senaste tiden. Men som genom ett trollslag så har allt skingrats lagom till bi kom hit. min konspiratoriska sida vaknar genast till liv. Rykten går om stängda fabriker och silverjoner som bombas över staden. Hur som helst så lyser solen från en klarblå himmel och bilderna i min kamera visar upp Peking från sin allra bästa sida.

Kineser finns det gott om i Kina och kring arenan är dom överallt. Att dom är så många är ibland till vår fördel, som när vi ska försöka ta oss fram där vi kanske inte riktigt ska vara. Om man bara ser ut som om man vet vad man håller på med och att man hör hemma där, då tror alla att någon annan förmodligen godkänt det hela. Nackdelen är när man ska ta sig till tunnelbanan. Där gäller det på riktigt att ha armbågarna med sig. En av sportens större profiler armbågade idag ett barn i huvudet för att ta sig på tunnelbanan. Hen har min fulla sympati. Jag själv slog till en gammal tant 2004 för att få en bussbiljett. Mycket har ändrats sen dess men sättet att köa är detsamma. Först går först. Så enkelt är det.

Jag skulle gärna skriva mer om ineffektiv ackrediteringsprocess med megafonropande funktionärer. Om iaaf-pampar som beter sig som….pampar… Om presskonferenser och kineser som vill ta selfies med 192 cm svensk fotograf. Men nu måste jag sova. Det kanske blir 12 timmar jobb utan lunch imorgon också.
Godnatt.