Wow. Vilken dag! Känns som en hel livstid av upplevelser på 24 timmar.
Idag har jag och Reporter-Stefan inte bara hunnit med att intervjua svenska hoppen på 3000 meter hinder. Vi har även shoppat ett paraply eftersom vädret hotade med att bli riktigt dåligt. Sen har vi följt Usain Bolt i hasorna hela dagen. Efter att ha klippt färdigt reportaget under stor stress så hann vi även äta världen godaste dumplings på en stängd restaurang som stod och förberedde morgondagens laddning på gatan.
Att följa en av världens, jag skulle nog till och med säga världens absolut mest kända idrottare och få något orginellt är svårt. Överallt där Bolt rör sig är det kameror eller fans som står och skriker. Jag har sett kineser som annars känns som ett hyffsat sansat folk skrika rakt ut och hoppa upp och ber av blotta närvaron av Bolt i rummet. Ändå fick vi något idag som vi var ensamma i världen om att få. Mer om det snart.
Det är mycket man inte får göra under ett mästerskap. Det som bestämmer var du får vara och vad du får göra där är vilka nummer du har på din ackreditering eller vilken färg du har på din väst. Här i Peking har jag nummer 5,6,7,8,10,14 och 15. Sen har jag en ljusblå väst att ha på mig på arenan och en mörkblå för uppvärmningszonen. Ändå är det många ställen man inte får vara och filma på. Men lever man efter devisen skjut först och fråga sen kan man ändå ta sig ganska långt.
Idag bluffade och bråkade vi oss igenom gången mellan arenan och uppvärmningsarenan som annars är reserverad för atleter. Ibland funkar det att bara inte låtsas som någonting alls och ibland lönar det sig att bara förklara tydligt och klart att bi har rätt och systemet har fel. Den senare varianten funkade idag. När vi inte hade rätt nummer hävdade vi att våra blåa västar trumfade ackrediteringens nummer vilket funktionärerna motvilligt klippte. Så vi tog oss rakt ut på träningsanläggningens bortre ände. Den som man vanligtvis inte når med sin kamera. Där fick vi bilder på Bolts tvivel. Närbilder när han pratade med coachen. Bilder som ingen annan fick. För att inte väcka uppmärksamhet satt vi och ”småpratade” lite i gräset med kameran bredvid oss medan den filmade oavbrutet. Helt underbar känsla när man inser att alla andra tv-team skulle ge sin högra arm för att vara på samma ställe.
Ett annat sätt att få bilder man inte får filma är att spela oförstående.
Bilderna från Bolts väg ut på arenan fick vi på bekostnad över att vi inte han ut och filma loppet. Istället hittade jag en VIP-gång ut mot banan där man skulle kunna se löparna springa förbi. Så jag riggade min kamera och väntade på starten. Då kommer en funktionär och säger att jag måste flytta mig för jag stör eventuella VIP-gäster. Väl medveten om att den bild jag har riggat är bra och att jag aldrig hinner hitta en ny position så trycker jag rec och kliver ett steg åt sidan mot funktionären. Vadå? Får man inte stå här? Varför? Jag ställer frågor trevligt men oförstående. Allt medan starten närmar sig. Märker hur hon börjar bli otålig. Men jag trodde jag fick filma överallt säger jag och visar min ackreditering. Startskottet går och jag ser löparna swischa förbi. Bilden jag ville ha finns där. Då vänder jag på två sekunder.
-aha, du menar så. Säger jag. Vad dum jag är. Klart du har rätt. Förlåt att jag missförstått.
Jag packar ihop kameran och går vidare.
Efter loppet lyckad både jag och Åsberg reta upp en mycket irriterad Justin Gatlin. Först tycker Gatlin att jag stod för nära honom i mixade zonen och drar stenhårt i mitt motljusskydd på kameran. Jag som tycker att jag har en rätt bra position står kvar. Sen ställer Stefan frågorna om dopingen på presskonferensen som får Gatlin att bli svart i ögonen.
Vi har uppnått vårt mål. Hängt på en guldmedaljör under en dag och retat upp en fuskare. Reportaget är hemma! Nu var det bara att få ihop allting till 3 minuter. På mindre än en timme slängde vi ihop materialet. Det var kortare tid än vad det tog för mig att bestämma vad jag ville ha till frukost i morse.
Lämna ett svar