Det har varit dåligt med bloggandet på sistone. Inte för att det har varit händelselösa dagar men det har liksom inte fallit sig så att inspirationen faller på. Trötthet och lite utmattning kan vara en anledning och lättja en annan =) Men på allmän bergäran (ja Björn jag menar dig) kommer den igång nu igen. Och om man inte skriver ett inlägg efter en sån här dag när ska man då göra det?
Mäktiga mäktiga Island. Jag hade äran att stå nedanför den isländska klacken idag igen. Och dom ägde arenan från första stund. God save the Queen var som vanligt gåshudsmäktig men den Isländska nationalsången slår an en ton hos mig efter det här mästerskapet som får ögonen att fuktas. Den är som en folkmusikshymn sprungen ur den Isländska myllan. Den börjar mjukt stillsamt vackert med ett visst vemod för att i partier explodera som en furios vulkan.
Men efter det att nationalsångerna avklarats och det stod 1-1 mellan klackarna så kontrade islänningarna sönder Engelsmännens ramsor. De fick liksom aldrig någon chans. Trots tidigt ledningsmål och öronbedövande jubel för England så sjöng islänningarna sönder Englands klack. Inte minst efter kvitteringsmålet då den blå kurvan jublade så duvorna på Trafalgar square i London lyfte av förskräckelse. Sen har Islänningarna den ramsan som är överlägset mäktigast. Dom kallar den ”Vulkanen”. Det börjar med en ensam trumma; bom bom, klacken svarar med en klapp och ett mäktigt HUH! sen tyst, sen tyst, sen tyst, sen kommer trumman; bom bom – HUH! Sen upprepas allt med kortare och kortare intervaller. Aldrig har en tystnad varit så högljud som när islänningarna väntar på nästa trumma. Det är som en Hitchkockfilm där anspänning och förväntan är större än hela klimaxet.
Den engelska klacken lyckades aldrig hämta sig och efter 2-1 på planen hade självförtroendet runnit ur dom. Några enstaka soloframträdanden, några försök till passningar mellan läktarna, men förutom ett vackert anfall mot islänningarna med allsång av God save the Queen lyckades den vitklädda delen av Allians Riviera arena aldrig samla sig för att på riktigt utgöra ett hot mot det blå havet av jublande, sjungande och av glädje gråtande islänningar.
På planen så upplevde jag det som att England saknade självförtroende och fart i anfallsspelet. Där Island hade allt att vinna hade Hodgson och co allt att förlora. Dagarna inför matchen hade dom varnat på presskonferenser och på sedvanligt vis sagt att man inte ska underskatta motståndaren, men det har aldrig känts som dom trott på det själva. Dom har varit segervissa och nöjda med att få möta Island. Trots detta hade Hodgson ett färdigt tal skrivet som han läste på presskonferensen några minuter efter att matchen var slut där han tillkännagav sin avgång. Hade han ändå haft det på känn att dom skulle få stryk? Kanske var det just det som gjorde att dom förlorade. Rädslan för att få läsa det där talet. För sällan har en seger krävts i så stor grad av alla runtomkring. Av press och fans. Eller så är det så enkelt som Glen Strömberg sa på klingande göteborgska efter matchen ”målen ligger på kortsidorna, inte på långsidorna. Spelar man inte ditåt så blir det inga mål”
Men på kortsidan stod det en stor blå vägg och körde vulkanen. Hade jag varit motståndare hade jag också sprungit i sidled.
Lämna ett svar