När man trodde att man hade räknat ut hur allt var, när man lite cyniskt rycker på axlarna över att gå till ytterligare en presskonferens. Eller när man går in på det lokala kebabhaket för att få lite ny snabb och enkel energi. När Tyskland har full koll på Italien och bara spelar av matchen. Det är då det plötsligt händer. En onödig hands som ger Italien straff, Lasse Lagerbäck drar ett skämt som får hela presskåren att brista ut i gapskratt och fransmannen som serverar kebaben visar sig vara Borlängelaget Dalkurds största fan.
Det är sånna saker som gör att det fortfarande inte går att räkna ut Island i EM. För i fotboll vänder matchbilder, Lagerbäck är oförskämt harmonisk och det finns alltid utrymme för det smått osannolika, som att det sitter en kille i Paris och har full koll på den svenska superettan.
Jag funderade tidigare idag på att skriva något om hemlängtan, om hur det är att sitta mitt i händelsernas centrum, dit hela (nästan iaf) Europas blickar är vända och tänka på något så banalt som att sitta uppkrupen i soffan med en skön serie på TVn. Att få äta fiskpinnar och makaroner, dricka svenskt kranvatten, alldagliga tråkiga saker.
Självklart är det fantastiskt att kliva in på arenorna när det är tusentals sjungande fans där inne. Det är en ynnest att få stå ett par meter ifrån världsstjärnor som gör sitt yttersta för att brotta ner varandra på planen. De stunderna har man världens bästa jobb. Men sen kommer dagarna emellan, då man sitter i en taxi i trafikstockningar för att åka ut till en arena där man går runt i grå betongkatakomber, man sitter i färglösa presscentras där det enda som serveras är samma baguetter man sett i över tre veckor tid nu. Dagar då man trängs med tiotals andra fotografer i syrefattiga konferensrum där man fullt inzoomad försöker att inte andas för djupt för då svajar den temporära läktaren man står på och alla andra fotografer tittar surt på en. Det sägs sällan något som man höjer på ögonbrynen för. Jag vet inte hur många gånger jag hört Lagerbäck säga att ”det är inga problem för de här grabbarna att ladda om, snarare tvärtom”, ”Vi jobbar inte med regler vi har istället infört guidelines som vi går efter” eller ”Nästa match är alltid den viktigaste”. De här dagarna då man sitter och väntar på något och kollar ner i telefonen för tionde gången på två minuter. De dagarna börjar man känna att mästerskapet gärna får vara över snart. Och kanske är det så för min del. Kanske blir morgondagen min sista i Frankrike för den här gången. Om Island åker på pisk så åker jag hem. Men om Island vinner kör jag ett tag till. Det finns två flygbiljetter bokade, en går tillbaka till Annecy och Islands basläger, den andra till TV-soffan. Båda två känns lika lockande. Att få komma hem eller att få hänga med Island ett tag till. Förutom Aftonbladets Robert Laul, är jag den icke-isländska medieperson som följt Island längst. Den sviten får gärna fortsätta. Men åker dom ur kan jag lika gärna följa resten hemifrån. Kan till och med bli riktigt roligt. Jag har hittills inte sett en enda sekund av våra sändningar, så jag har ingen koll på hur EM upplevs därhemma. Vill man verkligen följa ett mästerskap ska man inte jobba med det. Jag har varit här, javisst, men jag har ingen överblick av vad som hänt.
Men skulle inte den här bloggen handla om Lagerbäck och sex? Har jag bara blivit lurad, typiskt medietrams att köra med lockrubriker, tänker du nu. Men det är sant. Lagerbäck chockade alla idag. På Therese Bostas fråga om varför han är så lugn under matcherna och inte hoppade upp och ner som alla andra när dom vann svarade han: ”När vi vinner stora matcher är det en fantastisk känsla i hela kroppen som är svår att förklara, det går närmast att jämföra med, något annat, men det kanske jag inte ska göra här… men det var länge sedan hur som helst”
Då var det många på kameraläktaren som drog efter andan lite djupare än normalt. Och kamerorna guppade i takt med de tankar Lagerbäck just väckt hos en gemensam journalistkår som alla varit hemifrån lite för länge…
Lämna ett svar