Det är lätt att i efterhand säga att jag visste det. Men efter att jag hade varit i Sundsvall i Januari och träffat Charlotte Kalla tillsammans med Jonas Karlsson så kändes det som om hon skulle bli farlig under OS.
Hon utstrålade lugn och harmoni, det fanns en självklarhet i att hon svarade att formen kändes bra. Hon visste att hon var precis där hon skulle vara. Att sen kliva upp och ta ett Guld på OS första dag är såklart en prestation som är utan dess like. Men allt det där vet ni ju redan och den här bloggen ska inte handla om Kalla utan vara en avspegling av vad som händer bakom det ni ser i rutan. Jag har tidigare mästerskap försökt blogga för att summera mina tankar över vad som händer. Jag tänkte försöka nu igen. Även om det känns som om halva mästerskapet redan är över. Har varit på resande fot i snart två veckor redan även om OS bara har pågått en dag. Förläger med längdlandslaget i Sapporo en vecka och tester och förberedelser här i Peyongchang i ytterligare några dagar gör att det verkligen känns som om det är dags för lite tävlingar nu.
Hur var gårdagen då?
Ska man verkligen uppleva ett OS guld fullt ut ska man nog (förutom att vinna det själv) se det hemma i tv-soffan. Där får man en total överblick av banan, kommer så nära att man ser varje svettdroppe och kan uppleva varenda litet ryck.
Så här såg Kallas lopp ut för mig:
Innan loppet. Liveinhopp från det som kallas Announce Plattform, en plats där man kan stå och prata med studion och som har en fin översikt över arenan. strax innan loppet startar så lämnar sändningen över till tävlingsbilder och kommentatorer. Då är det bara att börja plocka ihop tekniken för min del. Jag hör speakern på arenan bli mer och mer upphetsad i bakgrunden. tittar upp och inser att det är nu dom ska börja. Jag stannar upp och titta när startskottet brinner av och åkarna lämnar stadion. Tänker att det ser bra ut för Kalla men tänker även att nu måste jag verkligen bli klar med mitt innan ddom kommer i mål. Så jag fixar färdigt med mina sladdar, täcker över den teknik som behöver täckas och går ner med min kamera till den mixade zonen där vinnarintervjuerna ska göras.
(OBS, inte jag som gjort de ursprungliga dragningarna….)
Väl nere i vårt lilla bås är det bara att ta tag i en ny härva av kablar. Programledarna ska ha sin lyssning, mikrofoner ska kopplas in, jag ska ha hörlurar så jag vet vad som händer, ljud och bild ska ut från kameran, jag hör ett publikjubel, tittar upp, det är dags för skidbytet, skönt halva loppet har gått och jag ligger i fas med allt. Jag unnar mig att ta in det som händer, oroväckande många med in. Björgen ser pigg ut. Kalla också. Jag känner mig lugn. Blir medalj idag. Kul start.
Det tekniska funkar som det ska så det känns bra. Tittar på vår monitor ser kalla göra ett ryck. De norska kollegorna i båset bredvid oss ser nervösa ut. Jag känner mig lugn. tekniken funkar, och Kalla är precis där hon ska vara. Robin Bryntesson kommer förbi, vi highfive:ar, blir orolig jinxade jag det nu? Kalla som inte känner till vår jinx står på benen och åker in som segrare. Norrmännen i båset bredvid är storsinta och gratulerar. Vi jublar. Sen börjar intervjuerna. En efter en passerar dom vårt bås. det är trångt. jag står på Camillas mikrofonsladd hon sparkar mig på smalbenet. jag lyfter foten och sladden frigörs. Min vanliga split med benen (inte lika episk som van dammes men nära inpå) för att komma ner i höjd med kameran är omöjlig att göra. istället får jag göra någon form av jägarvila-hukning för att komma ner i höjd. Mjölksyran kommer rusandes. kalla kommer sprudlande till os. Vi har 90 sek att göra intervjuer i MZ. vi gör tre. Låren skriker efter en och en halv. Vi ligger i direktsändning. Kalla pratar om att bita ihop och köra, jag tänker kan hon ta ett guld kan väl jag filma en intervju utan att det ska skaka. funkar bra. Mental coachning av en OS-guldmedaljör i direktsändning. Det sitter i huvudet, och i benen.
Nu ska jag hänga tvätt. sen är det dags för herrarnas Skiathlon. Calle Halvfarsson pratade om återvunnet självförtroende i Sapporo. Jag är inte lika säker, men visst kan en Calle med återvunnet självförtroende ändå knipa en bronsmedalj? Det sitter ju ändå i huvudet – och i benen…
Lämna ett svar