Det sitter i huvudet och i benen konstaterade jag i mitt förra inlägg. I dagens spaning konstaterar jag att det kanske allra mest sitter i ögonen.
I mina ögon, betraktarens, så är det aldrig så tydligt som i stora mästerskap. När allt sätts på sin spets och alla världens blickar riktas mot en så är det i ögonen man ser hur det egentligen står till. Rädd, segerviss, besviken eller uppgiven.
Jag är med i ett OS-tips där vi tippar pallen i olika grenar. Idag var det sprinten som skulle tippas. Efter att ha sett Calle Halfvarssons ögon på baninspektionen under vilodagen igår så såg jag att det fanns en gnista där, sagt och gjort, jag tyckte att det var läge för en revanch för hans del och jag tippade honom på en tredjeplats. Men idag efter kvalet, som han tog sig vidare ifrån, så var ögonen inte med längre. Det var uppgivet. Oscar Svensson däremot, han kom med ögon som uttryckte glädje över att få var där. Han var i stunden och njöt. Där och då ville jag ändra mitt tips och byta ut Calle mot Oscar. Vilket såklart inte gick. (hade ju varit fusk)
Nu blev det ingen pall för Oscar men han kom som enda svensk herre till final. Det fanns där redan efter kvalet, där dom två ändå gjort likartade tider. Ett par rädda uppgivna ögon som slogs ut i kvarten, ett par glimmrande ögon som dansade till final.
Sen har vi Stinas ögon. Dom har vi inte sett på flera dagar, blicken har varit bortvänd, gömd bakom solglasögon, riktad mot horisonten. De gånger vi sett hennes blick har den nästan varit kall, lite världsfrånvänd. Tills idag. Då visade hon vad som funnits uppdämt där bakom, alla känslorna sipprade ut på en och samma gång i form av glädjetårar på pallen och hos oss i den mixade zonen. Ett par lättade, lyckliga, sprudlande ögon.
På tal om ögon. Nu har det blivit dags att sluta mina för natten.
I morgon är det curling.
Lämna ett svar