Det har varit segt att få igång bloggandet under OS. Långa och många dagar har gjort att man inte riktigt orkat skriva något när man kommit tillbaka till hotellrummet.
Men idag tänkte jag ta er med bakom kulisserna igen.
En tabloid är en tabloid och en paparazzi är en paparazzi. Det kom till min kännedom att en av Expressens utsända hade smygfotat mig häromdagen när jag filmade en intervju med Charlotte Kalla. Jag sökte naturligtvis upp murveln i fråga och bad att få ta del av bildmaterialet vilket jag fick under förutsättning att han inte röjdes.
Som fotograf handlar det mycket om att hamna på samma nivå som den man intervjuar. Man vill inte hamna allt för högt upp med kameran för då upplevs den intervjuade som förminskad. man vill inte heller hamna för långt ner med linsen då et sånt perspektiv oftast inte är så smickrande. Utan man vill ha kameran i ögonhöjd så tittaren framför tvn känner sig inbjuden till en normal konversation med den man ”synkar” (tv-slang för att intervjua)
Det här är inte alltid helt enkelt som tex när jag, 192 cm fotograf ska göra snabba stående intervjuer med tex 162cm Charlotte Kalla. Men som jag var inne på tidigare i bloggen så hittar man på sätt att komma ner med kameran. Där kommer stilstudien som expressenpaparazzin förevigade in.
Ergonomin är inte den bästa. En statisk split medelst bakåtlutad svank och tung kamera på ena axeln. Därtill ska du hålla kameran still så att den som tittar inte blir sjösjuk. Det är ju trevligt med långa intressanta samtal, men jag kan säga att ryggen och låren börjar göra sig påminda efter 2 minuter. Efter 3 vill man att intervjun ska vara över. kommer det då en fråga till är det bara positiva tankar och överlevnadsläge som gäller.
En annan bild tagen idag visar en mycket behagligare arbetsställning. 200 gram mikrofon i ena handen istället för 200 kilo kamera på axeln. Observera att spliten finns även där. Det handlar lika mycket om att komma ner på samma nivå som åkarna när man intervjuar för att det ska bli en harmonisk bild. Man vill inte gärna att den intervjuade ska behöva stå och titta upp i himlen. Mycket handlar om att få en ögonkontakt så man kan bejaka åkarens svar med nickningar och blickar eftersom man inte vill ha en massa hummanden och små bejakande kommentarer som man släpper ur sig vanligen när man pratar med någon. Därför är spliten lika användbar med mikrofon i handen som med kamera på axeln. Om än mycket mycket behagligare.
Men hur hamnade jag i den situationen att jag helt plötsligt blev reporter? Jo, Camilla som jag jobbar med blev blixtutkallad till att göra en intervju med Sydkoreas president och då stod vi utan reporter när skidåkarna anlände till arenan. Sagt och gjort. Jag hamnade helt enkelt på andra sidan kameran, Både Anna Haag och Charlotte Kalla såg hyffsat förvånade ut när jag var den som skulle ställa frågorna. Stina vet jag inte om hon över huvud taget reagerade på att det var någon annan där. Hon lever i sin egen lilla bubbla under ett mästerskap, men hon svarade ovanligt bra för att vara innan en tävling. Måste varit min ödmjuka fasad som gjorde det =)
Själva stafetten sen är redan idrottshistoria. En av de mest rafflande jag någonsin sett. Vi stod bredvid våra norska kollegor i Mixed Zone under loppet och vi utbytte huvudskakningar och hejjarop om vartannat med varandra. Tyvärr räckte det bara till ett silver men vilket silver det var! En fantastisk bedrift och jag imponerades stort av inte minst Kalla. När dom kom till intervjun efter loppet så sprudlade dom. Charlotte pratade sig som vanligt varm om hur kul det var att köra stafett.
Där och då handlade det inte längre om att komma ner på samma nivå som åkarna, för den nivå som dom höll idag var så hög att dit skulle jag inte nått ens om jag stått på tå. Med eller utan kamera.
Lämna ett svar