Det är en vy som man aldrig blir trött på. Åker man riksväg 69 söderifrån mot Rättvik är det nästan omöjligt att inte tappa andan när man kommer över krönet i byn Söderås. Där öppnar skogslandskapet upp sig och en milsvid utsikt tonar fram över siljansbyggden. Varje årstid målar upp sin egen tavla. Just nu är det höstens gula och orangea färger som accentuerar de faluröda stugorna som ligger utspridda runt sjön Siljan.Vi befinner oss i Dalarnas hjärta och är det någonstans man ska träffa en riktig riksspelman så är det här. 1000 meter och en vänstersväng senare bor Pers Hans Olsson i ett av alla de röda husen. Med full uppsikt på vem som kommer in på uppfarten sitter Pers-Hans vid köksbordet av furu och löser ett korsord.Perkulatorn puttrar och en doft av nybryggt kaffe sprider sig i köket.Från ovanvåningen hörs det dämpade toner av fiolmusik blandat av gitarrer och dragspel. –Det är Alex som håller på med en inspelning tillsammans med sina vänner, Pers Hans sätter sig ner vid bordet. Alexander Olsson är Hans son och den fjärde generationen i rakt nedstigande led som tagit upp fiolen och förvaltar spelmansarvet. Just idag så spelar har hans band Ronda samlats på övervåningen som han inrett till en studio för att spela in en ny låt.
Pers Hans far, Pers Erik, och hans farfar Pers Olle har båda varit spelmän före honom.–Jag började spela som 8-åring och hade mitt första framträdandde som 9-åring. Jag spelade på en mallresning, som är en typ av lysningsfest i Dalarna, som betalning fick jag trettio kronor och en kattunge, berättar Pers Hans, då tog det skruv, jag satt hela natten sen och tog ut låtar, det var mycket pengar på den tiden. Men kattungen var mindre populär hos hans mamma när han kom hem med den. Var den tog vägen är än idag höljt i dunkel dimma.1960, När Hans var 18 år, hade han nått en nivå där hans far inte tyckte att det räckte att spela med tillsammans med honom. Då tog han med sin son till de gamla spelmännen i Rättvikstrakten så att Hans skulle få ta del av kunnandet som fanns kvar i den äldre generationen. Med en rullbandspelare och en mikrofon under armen började dom knacka på i stugorna runt Siljan.–Det var ju en väldigt bra skola. Jag kunde sitta hemma och lyssna på inspelningarna, och ibland förstod jag inte hur dom vände stråken, men då kunde jag lyssna på halvfart och på så vis kunde jag lista ut vad det var dom gjorde. Det här var något som varit värdefullt i Hans utveckling som spelman.
Hans berättar livligt och målande om spelningar han och vännen Björn Ståbi hade med den gemensamma gruppen Bockfot på 70-talet. Om utsålda turneér i Tyskland och om spelningar tillsammans med Cornelis Wreeswijk och Fred Åkerström. Han berättar om hur de kunde höra Freds stämma när dom satt och ät frukost –Är det någon som har en sup åt en fattig spelman? Det var en period då folkmusiken och visan fick ett större utrymme än vad den har idag.Trots att han själv inte läser noter så har han komponerat över 100 låtar i folkton. –Det handlar om dialekter i fiolspelet. En rättviksspeman har inte samma sätt att spela som en spelman från Orsa eller Bingsö. Det är pratet i låten, fingrarna måste ju vara där de ska, det är långa och korta toner. Det är frågor och det är svar. Låten ställer en fråga och sen måste det komma ett svar. När Hans pratar om sin musik så får han det att låta så självklart. Det som är typiskt för Polskorna i Rättvik är att dom är ganska jämna. Även om de är ännu jämnare i Bingsjö.
Passionen hörs i rösten när han pratar om musiken och han har nära till skrattet när han talar. Men så har det inte alltid varit. Under flera år rörde Hans fiolen överhuvudtaget. –Ingenting var kul, jag såg inte nån glädje i spelandet, jag provade men jag kände inte takten och jag var svag i fingrarna.Hans kände sig deprimerad och det såg ut som om hans musikaliska bana nått sitt slut.–Vetefan om jag ens saknade musiken, det var till och med svårt att lyssna på musik.Men som tur var så vände det. Hans tog fram fiolen en dag och efter ett par veckor var musiken tillbaka.–Jag hade så många som ville att jag skulle börja spela igen.Hans tittar ut genom köksfönstret och från övervåningen hörs återigen tonerna av en fiol.–För Alex tog det verkligen fart med spelandet då. Det var som om han väntat på den stunden, det brakade bara till.Glädjen i spelandet fanns där igen och spelmanstraditionen kan gå i arv ännu en generation. Att vara spelman är på ett sätt att hålla ett kulturarv vid liv.–Man tänker nog mer på det där nu när man är äldre. Att man är en del av en tradition. Jag tror nog att Alex också tänker på det.När intervjun är slut och det är dags att ta en porträttbild så drar Hans snabbt en kam genom håret innan han plockar fram sin fiol, han torkar ömt av strängarna med en mjuk trasa, mer mån om fiolens lyster än sin egen frisyr. Han för stråken mot strängarna och låter tonerna fylla rummet med en säkerhet och en kraftfullhet som bara en spelman i en röd stuga, vid en sjö, i Dalarna, klätt i höstskrud kan göra.
Lämna ett svar