Konstaterar att milen rullar på. Idag passerade jag 1000-kilometersgränsen.
En miljon meter. Har på en och en halv vecka cyklat 3,3 vätternrundor, varit inlagd på sjukhus och en massa annat. Ska inte summera resan än. Fortfarande 16 mil kvar. Med två och en halv dag tillgodo borde det gå. Men man vet aldrig. Det har jag lärt mig.
Vetefälten och sparrisodlingarna har bytts ut mot majs och vinodlingar. Cykelbanorna lyser med sin frånvaro och så även de mindre parallella vägarna som oftast fanns i Tyskland. Här är man utlämnad till landsvägarna med övrig trafik. Motvind är det dessutom här i Italien. Har för första gången under resans gång haft ont i händerna idag. Kroppen var otroligt fräsch efter gårdagens vilodag. Men trafiken här i Italien är minst sagt närgången. Så jag har krampaktigt hållit fast i styret hela dagen. Har inte njutit av omgivningarna en sekund idag. Blicken har varit fast förankrad vid den vita sidlinjen för att inte vackla ut i vägen där det kommer bilar och lastbilar om vart annat som inte väjer mer än nödvändigt.
Nu tar jag i och för sig för givet att ni kära läsare är hänsynsfulla trafikanter, men snälla. Ser ni en cyklist; Håll ut och sänk gärna farten. Det är inte en statisk kon i vägrenen som ni ska runda. Det kan komma en kastvind som får cyklisten att vackla till, en grop i asfalten kan leda till en undanmanöver eller så ligger där en överkörd igelkott med taggarna ut som cyklisten måste väja för. Finns inte avståndet så är olyckan väldigt nära då.
Blev en längre etapp idag än planerat. I ren frustration skulle jag nästan säga. Ville bara bli av med så många mil som det bara gick. Vill vara klar med de italienska vägarna.
Sitter nu i Bologna och äter en pizza. Har inte sett så mycket sv staden men fick ett första intryck som var riktigt dåligt. Längs med den stora infarten, låt oss säga Bolognas Essingeled, (ja jag vet att jag inte ska vara där och cykla, men vad gör man…) där stod lastbilarna på rad medan prostituerade gick från hytt till hytt. En annan lastbil sålde diesel svart till hugande bilister. En sån stad där man bär med sig cykeln upp på hotellrummet helt enkelt.
Dagens roligaste var annars när jag hade stannat för lunch. Färdigäten och nöjd gav jag mig av från restaurangen. Efter ca 1,5 km kom jag på att jag glömt mina cykelhandskar. Bara att vända tillbaka. Handskarna ligger inte där jag suttit. Involverar den stackars servitören som letar igenom all smutstvätt för att se om de följt med dukarna. Men nej. Inte på golvet och inte på toaletten. Då pekar han på min hjälm. Jag tar av mig den och där var dom. Det man inte har i huvudet har man tydligen PÅ huvudet. Ridå. Vi skrattade gott och jag for vidare.
Häpp!
Lämna ett svar