PANG, lät det.det var en hög smäll som gjorde att alla på gatan ryggade till och såg sig om.
Jag valde att promenera den första halvmilen idag. Jag var inte särskillt stressad. Bolognas centrum skulle utforskas. Dessutom var det bara 160 km kvar på två och en halv dag. Det gör man ju på en enhjuling vid det här laget. Det var även ohyggligt varmt så en lugn start kändes logisk. Och det var just värmen som orsakade smällen. En gatuförsäljare hade lämnat sin tändare i solen och den exploderade av värmen. Så det var förutsättningarna för dagen etapp. Den varmaste hittills.
Det var några kullar, Appenninerna, framför mig som skulle forseras men nog sjutton skulle jag vara i Florens, 10 mil bort, till kvällen.
Det började lite segt. Kändes som om bromsarna låg på. Stannade flera gånger för att kolla men det rullade som det skulle. Satte mig på cykeln igen och tyckte att den här utförslöpan borde gå snabbare. Förstod ingenting. Tills jag insåg att jag cyklade motströms mot forsen vid sidan av vägen. Perspektiven lurade mig totalt. Plötsligt höll jag ett helt ok tempo.
Idag har nog varit den mest fysiskt ansträngande av alla dagar hittills. 65 kilometer har jag cyklat. Som mest upp på 1150 möh. Antal höjdmeter som jag tagit vill jag inte ens tänka på. Så fort det kom en nerförsbacke så kom det en ny, två gånger så tuff, uppförsbacke på det. Har cyklat med konstant mjölksyra hela dagen känns det som. Trots detta har det varit den bästa cykeldagen i mitt liv. Tar detta alla gånger över att ligga och räkna vita sträck i vägrenen med bilar susandes runtomkring mig som ilskna bålgetingar. Miljöerna har varit fantastiska. Som tagna ur vilken sagobok som helst. Böljande berg. Skummande forsar. Pittoreska byar. Fågelkvitter som hämtat från regnskogen. Ja rubbet.
Har fått hejda mig för att inte stanna och ta bilder efter varenda kurva.
Skulle ha varit intressant att haft en pulsmätare på sig idag för jag har definitivt uppnått maxpuls under dagen. Kul! Jag är nog galen men det här triggar mig.
Tog mot de lokala bybornas rekommendation den kortaste vägen mot Florens. Jag skulle lyssnat på dom, eller inte. Hamnade efter en låååång klättring till slut på lämningarna av en gammal romersk väg. Lerig och stenig och brant. Mitt bakdäck har vid det här laget slitits ner totalt och är totalt omönstrat. Slicks, tung packning, lera och uppförsbacke. Ingen bra kombo. Har släpat, svurt och hasat upp cykeln. Men fanemig om det inte var värt varenda liten droppe svett. Det vyer och det landskap jag mötte på toppen var obeskrivligt vackra.
Sen bar det av nerför. På 3 km förlorade jag 400 höjdmeter. På stigar med stenar som var mordiska.
Så ingen belöning i form av härlig utförsåkning här inte. Fullt påslag på bromsarna, bak med rumpan och tungan rätt i mun var det som gällde. Nere i byn frågade jag efter en camping. Jodå det fanns en bra camping 7 km och +250 höjdmeter bort. Jag trodde jag skulle börja gråta. När jag såg skylten att jag nått campingen så var det en känsla närmast att jämföra med att se målet efter Vasaloppet. Där fanns vila, dusch och mat! Nu, en charkbricka, två öl och en pizza senare är jag fasiken världens mest belåtna människa. Mitt i Appenninerna, lite för långt bort från Chianti men i Toscana och med världens vackraste omgivningar.
Kram på er!
Lämna ett svar