Coburg – Nürnberg 120km.

Wow! Jag är ett lok. Vägen är min räls. Så länge jag får i mig energi är jag ostoppbar. Det är en fantastisk känsla när man får cykla 12 mil uteslutande på cykelbanor. Ingen trafik på hela dagen. Igår cyklade jag över Thüringens berg, jag frös och det regnade. Idag cyklade jag längs Main-Donau-Kanal i extrem värme och svetten lackade.

Tog en sen start idag också och valde att ta en lång lunch i Bamberg eftersom det inte gick att cykla när solen stod som högst. Ändå så flög milen förbi när jag satt på cykeln. Det hände något idag, något som gör att jag tror jag har en chans att klara det här. Jag sket i allt. Hetsen jag känt de första dagarna är borta. Jag kollar knappt på cykeldatorn, jag lyssnar på ljudet av däcken och vet vilken fart jag håller. Distansen är kuriosa, jag kan inte göra något åt var jag är eller vart jag kommer ändå.
Imorgon når jag förmodligen Augsburg vilket är mittpunkten för min tripp. Gör jag det så är jag halvvägs på 6 dagar. 12 dagar är budgeterat. Ser hoppfullt ut. Går det så går det. Men jag kommer inte börja jaga igen och förvärra känningarna i knät. Som för övrigt är under kontroll nu. Spännande dagar framför mig.
Inatt blir det tält. Ska bli härligt. Trippmätaren stod på totalt 666 km sedan i måndags när jag rullade in på campingen. Rock N’ roll.